Keramik

Keramik är en benämning för såväl framställningen av, som slutprodukten, av plastisk lera – lergods, stengods, flintgods, porslin m.m. Keramer är namnet på en grupp keramikliknande material som även inkluderar icke lerbaserade material. Att dreja är kul, särskilt om du gillar att vara kreativ

Keramikprodukter tillverkas ofta via drejning. Drejning bygger på lera som måste göras smidig innan den används. Detta innefattar att göra leran homogen, det vill säga ta bort kvalitetsskillnader och ojämnheter såsom luftbubblor, genom att slå, knåda eller mala leran i en så kallad lerkvarn. Lera som köps i paket från fabriker är oftast redan bearbetad och klar för användning. För att forma lermaterialet kan olika metoder användas, antingen enbart med händerna eller med hjälp av något verktyg.

Bland de olika metoderna för formgivning kan nämnas kavling, tumning, ringling, klappning, gjutning och drejning. Efter denna fas följer en etapp av härdning. Denna innefattar vanligtvis torkning och bränning. Vid torkning och bränning är det viktigt att respektera temperaturförhållandena, för att försäkra sig om att kristallernas sammansättning skall bli så optimal som möjligt.

Drejning är ett speciellt sätt att formge leran. Det används specifikt vid tillverkning av föremål av rund form, kan vara allt från muggar till amforor. En klös, klumpen av lera, läggs på skivan som används till drejning. Denna försätts sedan i rotation. Genom att applicera varierande tryck med fingrarna i den mjuka, roterande leran tar föremålet form, kompakt eller ihåligt beroende på teknik.

Drejningen inleds med att leran bearbetas för att försäkra att den är jämn. Därefter fästs en lagom stor bit av den på en snurrande skiva. Lerklumpen centreras därefter med hjälp av den snurrande skivan och blöta händer. Med hjälp av fingrarna formas en hålighet och väggarna dras upp. Ett tryck med fingrarna på kärlets insida gör att det vidgas tills önskad storlek uppnås. Det är i detta skede viktigt att krukmakaren trycker på innersidan och yttersidan samtidigt, för att ge föremålet stabilitet. Beroende på lerans kemiska sammansättning, klarar det av olika mycket utvidgning innan föremålet brister. Detta benämns som lerans bärighet. Av naturliga skäl är stora föremål svårare att dreja i ett stycke. Stora krukor kan därför drejas som flera mindre cylindrar som sammanfogas när de torkat.

Drejning är en urgammal teknik och drejskivor har hittats som daterar tillbaka till antikens Egypten, 3000 f.Kr. Förr drevs drejskivor ofta av vattenhjul eller en pinne styrd av händer/fötter, men idag används elektriska drejskivor på många håll i världen.

Det finns flera olika verktyg att använda i anslutning till drejningsprocessen. För att få en jämn yta används ett så kallat sken, som är en liten hård bricka i plast, metall eller trä. En svamp används för att suga upp överflödigt vatten, och en drejnål hjälper till att jämna till den övre kanten på föremålet. Om föremålet är svårt att ta loss från drejskivan kan man använda en skärtråd, som är en tvinnad ståltråd fäst mellan två träpinnar. Mått säkras genom en krumpassare, som är en vanlig passare med böjda skänklar.

Efter drejning och torkning kan föremålet efterbearbetas. Föremålet är fortfarande så pass mjukt att utsidan kan dekoreras samtidigt som det är starkt nog att stå emot en kollaps. Viktigt att ta med i beaktningen är att lerföremål krymper med 8-10% från blött tillstånd till färdig produkt – det är också denna process som ger varje lerföremål sin unika design.