Glaskonst

Glas är ett material som består av tre huvudkomponenter: glasbildare, flussmedel och stabilisatorer. Bland dessa är glasbildaren huvudämnet. Kiseldioxid är glasbildare i traditionellt glas. Flussmedlet påverkar främst kemiska egenskaper, medan stabilisatorerna har till uppgift att påverka glans, lyster och ljusbrytning. Olika metaller eller metalloxider används för att ge glas färg.

Den typ av glas som används för konstnärliga ändamål kan skilja sig något från glas som används för brukssyfte. För att underlätta bearbetningen av konstglas, väljs ofta glassorter med en viskositet som ökar linjärt med temperaturen. Det är alltså skillnad på de kemiska egenskaperna i själva glasmassan – tillverkningen sker genom blåsning, fusning eller slumpning som vid tillverkning av praktiska glasföremål.

Metoderna för att skapa själva konstföremålet varierar sedan beroende på önskat konstverk. Några vanliga tekniker är:

  • Millefiori – italiensk term som betyder tusen blommor, och innebär att olikfärgade glasstavar och trådar gjuts in i glasmassan, vilket får det att se ut som att glasföremålet inrymmer små färgglada blommor.
  • Nät-/trådglas: tillverkas genom att den transparenta glasmassan tillförs trådar av färgad glasmassa. Dessa smälter samman med föremålets yta vid ytterligare blåsning och följande utvidgning, så att glastrådarna plattas ut och spiralformade mönster uppträder. Tekniken var mycket populär i Venedig under 1500- till 1800-talet.
  • Överfångsglas: En teknik som funnits sedan antiken. Innebär att en ofärgad glaskärna överdras med ett eller flera skikt av färgat glas. Slipning och etsning för att de olika skikten delvis avlägsnas och ett färgat reliefmönster uppstår. Metoden var ursprungligen avancerad, eftersom glasmassan balanserades mellan olika deglar och därför ofta blev för tjock för att etsas. Vid Kosta glasbruk i Sverige utvecklades en enklare metod i början av 1890-talet: två jämnstora kulor blåses upp, där färgen utgör underfång i den ena. Den täcks därefter av klarglas. De två sätts sedan ihop och den färgade knackas loss från sin pipa. Den förs sedan som ett skal över den ofärgade kulan genom uppvärmning. Anordningen får svalna och etsning är sedan betydligt enklare än vid den gamla tekniken.
  • Graalglas är en utveckling av ovanstående teknik, som går ut på att glasföremålet efter avkylning återförs till hyttan där det värms upp på nytt, påläggs med klarglas och blåses. Motivet ändrar då storlek och ger en illusion av att sväva inuti glaset. Metoden är en svensk uppfinning med 100 år på nacken – glasblåsare Knut Bergqvist kom på tekniken i Orrefors, och spreds därefter snabbt. Som kuriosa kan nämnas att namnet stammar från Gustaf Frödings dikt “Sagan om Gral”, som spelar på myten om den heliga Graal från gamla riddarsagor.
  • Ariel: ett konstglas utvecklat ur graaltekniken, som hyllar närvaron av luftbubblor. Den består i att ett glasämne bestående av flera olikfärgade lager bearbetas. Mönstret utgörs av graverade eller slipade fördjupningar i färglagren. När detta gjorts värms glaset upp på nytt, fästs vid glasblåsarpipan och täcks av ett lager klargas. Detta får som konsekvens att luftblåsor stängs in i fördjupningarna – därav namnet Ariel, syftande på en luftande från Shakespeares verk Stormen. Tekniken antas härstamma från Orrefors glasbruk på sent 1930-tal.